Jag har blivit lite förtjust i flashmobs. Men gränsen går väl i att ta av sig byxorna i en metropol med lite för många finurliga konservativa typer. Jag ångrar ändå bittert att jag inte kunde vara på plats för att se hur allt gick riktigt åt skogen för dem som deltog. Ni måste helt enkelt läsa den.

Respekt!!!

Med tanke på min flytt imorgon måste jag konstatera att det ändå alltid kunde vara värre. Som för en bekants vän som blev tvångsflyttad ur hans lägenhet mitt i natten.

Det är lite komiskt hur alla killar fnissar lite när jag säger att jag bor med tre turkiska tjejer, som om de förstod exakt vad som pågår. För av någon orsak står de olika könen inte ut med varandra i dethär landet. Då undrar jag hur det kan finnas 70 miljoner av dem...

Min kämppis sade i ett textmeddelande åt mig att jag måste flytta inom en vecka. Två dagar senare sade hon varför just en vecka. Visserligen kan jag förstå att hennes föräldrar behöver ett ställe att bo på, eftersom de tillhör offren av jordbävningarna i Van denna höst. Men de kunde väl ha kommit till Istanbul en dag senare, så jag skulle åtminstone få min nästsista tent överstökad.

Min andra kämppis (som för övrigt aldrig börjat ett samtal med mig förutom när hon sade till mig vart jag inte skall sätta toapappret) gömde dunken med drickvatten* i deras gemensamma rum. När jag frågade vart den tagit vägen sade hon att jag kan köpa mitt eget vatten istället för att kräva några slantar av mig.

Min tredje och inofficiella kämppis kan ingen engelska. Hon är snäll och ler alltid åt mig. På senaste tiden får jag inte ens ett leende. För övrigt var det inte menat att hon skulle bo  hos oss, men jordbävningarna i Van denna höst bestämde saken för oss. Så en dag meddelade mina kämppisär åt mig, sådär bara, att nu flyttar lillasystern in i det lilla vrået som var ett klädskåp.

Alla ignorerar mig och jag orkar inte ens försöka längre. I övermorgon flyttar jag. Thank god!

2012 fick kanske inte den bästa starten, men det här betyder bara förändring. Badrummet är helt skit, vi har inte ens plats för ett bord i köket, lägenheten är överhettad, mina kämppisär är smutsigare än jag och jag har aldrig förr bott så här trångt.

I Februari ska jag flytta till en bättre lägenhet. Får se vad det blir, innan det ska jag bo en tid i Asien**.

*För det går ju inte att dricka kranvatten här.
** Det låter som om det är långt borta, men Kadiköy når man inom 20 min med färja. Min skola är dock i Europa så jag orkar inte pendla över kontinenten, fast flera miljoner gör det dagligen.

Jag såg en tjej lacka sina naglar på biblioteket, mitt i tentperioden.

Det var det konstigaste. Privatuniversitet har väldigt udda sidor.

Jag vet att julen var för länge sen, men skulle du inte kunna ge mig en gasmask? För jag vet ju inte hur jag har lyckats andas i denhär staden hittills. Titta själv!







Smog.


Trängsel.

Saker som ger vem som helst ångest som färdas mellan mina världar.

De senaste veckorna har man fått stå ut med en massa gäng som festar eftersom någon av deras kompisar ska rycka in. Ni kan inte föreställa er hurdan ståhej de skapar. Ibland dansar de vilt på random platser med trummisar, ibland gallskriker de värre än fotbollsfansen och ibland gör de vägarna osäkra - literally!

Jag hade varit i Istanbul i inte ens en timme så blir jag nästan ihjälkörd av dessa idioter. Fyra killar sitter och hänger ut ur fönstren med en turkisk flagga på taket och köraren tutar för fullt, skiter i trafikljusen och viker i sista sekunden undan och hålls på vägen istället för att köra in i stolpen och stället där vi stod. Jag är helt säker på att de var alla fulla. Det finns inga ord för att beskriva hur mycket jag hatade dessa idioter.

Man blir lite allergisk mot nationalism här.

På veckoslutet liftade jag med en kompis för första gången i Turkiet, från Istanbul till Edirne. Det gick väldigt bra, som mest fick vi vänta 20 min och sammanlagt åkte vi med 7 olika bilar. Största problemet var att hitta en plats att vänta på där man inte kunde bli påkörd alltför lätt.

Efter att farligt korsat en riksväg skjutsade en känd akademiker med 80 publikationer oss till motorvägen, han erbjöd oss deltidsjobb som översättare. Han var helt förtjust i oss och ville träffa oss senare igen i Istanbul. Han ringde senare för att kolla att vi hade allt bra.Efter några minuters väntan vid tullen bar det vidare med två andra män som också erbjöd ett jobb till min kompis.

Sedan tog en kille i 20-års-åldern med oss. Han skulle lasta av några saker så under tiden väntade vi på en annan skjuts. Det skulle ta en halv timme men eftersom alla bilar vid vårt ställe åkte till Istanbul tog han oss vidare efter det. Jag tror att han skyndade på sig lite extra så att han skulle kunna ta med oss. Efter att killen släppte oss av 150 km innan vårt mål tog det hela 15 min innan arbetare tog oss vidare till en rastplats tillbaka på motorvägen. Tyvärr stannade ingen på rastplatsen, men allra första bilen tog oss med sig helt utan tvekan. Vid det laget hade vi lärt oss att inte vänta vid tullarna. Dessa ställen är visserligen säkra eftersom alla måste sakta ner för att betala avgiften, men det finns ju ingen trafik.

Så stod vi helt enkelt på en halvtom motorväg och voila! andra passerande fordonet stannade och vi fick åka på en lastbil för första gången. Mannen tog oss resten av vägen till Edirne och om han bara hade haft några muggar till skulle han bjudit oss på kaffe. Jag lag märke till att han hade merchandise av Galatasaray och Besiktas. Det visade sig att han som tvättäkta Galatasaray-fan inte kunde slänga bort en mobiltelefonhållare med en Besiktas logga bara för att han fick den av sina söner. Strax innan Edirne liftade vi även spontant med två män in i centrum.

Nu när jag tänker efter, var inga kvinnor ens med i bilarna som tog med oss. Ärligt talat skulle jag också bara lifta med en annan kille. Alla var väldigt vänliga och nyfikna - det finns ju knappt liftare i Turkiet. Ofta trodde de att min kompis är också en utlänning, kanske det var lättare att finna skjutsar p.g.a. det.

Jag var ytterst nöjd med min skyltdesign...



Aldrig skulle jag åkt med dom.



Första gången på en lastbil!



En Galatasaray-fan



Solnedgång strax innan Edirne.



Bästa levern jag nånsin ätit. Seriöst. Vi överlevde hela dagen på morgongröten och några bakelser. Det var en välförtjänt måltid.

Det känns lite konstigt att bjuda turkar på finsk gröt. De har så storslagen frukost med en massa ost, bakelser, börek, bröd, tomat, oliver osv...

Sen försöker man förklara hur nyttigt det är med gröt, men misslyckas ändå att övertyga. Den smakar ju ingenting, men ändå gillar jag gröten.

Ännu konstigare var det att förklara att vi äter jogurt till frukost. Här äter man jogurt till allt utom till frukost...

Cappadoccia är har något av månlandskap och förr i tiden berättades det att utomjordingar hade bott där. På vissa ställen ser det ut som om några lustigkurrar ställt stora stenbitar på sockertoppar, men allt har förvandlats till vad det är med erosionens framfart. Förutom då de ställen dit människorna grävt sina bostäder.







Dessa turkiska killar ville mittiallt ha mig på deras gruppfoto. Efter en kort tvekan tänkte jag bara: Oh what the heck... Tyvärr har jag inte själv fotot där jag står och ler för mig själv ett steg iväg från killarna. Oslagbart.



En kamel. Jag skulle så gärna suttit på...



En kvinna som böjer sig fram.



Månlandskap eller hur?





Inne i en labyrint där tusentals människor bodde förr i tiden.





Största turistattraktionen.





Keramik.



Turkisk kväll med folkdanser - helt fantastiskt!

Vi hade redan kommit överens (demokratiskt må tilläggas) om att repetitionstimmen skulle hållas på måndagar. Men under senaste veckan hade flera studenters föräldrar ringt till vår professor och klagat eftersom tiden och datumet inte var passande.

Seriöst.

Ens föräldrar har ingenting med såna saker att göra senast den dagen man fyller aderton. Minst har de med saker att göra som diskuteras redan i klassrummen.

Såna typer finns då på privatuniversitet. Det finns knappast någon hopp för dessa individers juridiska karriärer.

*facepalm*